Överkörd Natur

Hornborgasjön Igen

Sven Björk

[ Innehåll ]
Uppåt ] Hornborgasjön Svensk text ] Treatment of lakes ] Bildspel restaurering ] [ Hornborgasjön Igen ]

 

 

 

Målet med Plan 73.
Strandparti vid Fågeludden framtagen 1970 för demonstration av litorial vegetationsmosaik efter borttagning av homogena bladvassbestånd S Björk 1970
 Resultatet samma strandavsnitt 2012
Foto Hans Berggren 2012-07-25

Hornborgasjön igen - ett nytt kapitel i den misshandlade sjöns nutidshistoria

Av Sven Björk, Siegfried Fleischer & Folke Plejmark

Regeringsdirektiv

Den 30 juni 1965 gav regeringen Statens Naturvårdsnämnd/Naturvårdsverket (SNV) uppdraget att i samarbete med Lantbruksstyrelsen "undersöka förutsättningarna för ... att ur naturvårdssynpunkt säkerställa Hornborgasjöns framtid". Uppgiften tilldelades 1967 en sakkunniggrupp med företrädare för limnologi, ornitologi, hydrologi och vattenbyggnadsteknik.

Plan/73

Gruppens arbete redovisades i Plan/1973 för limnologiskt varaktig restaurering av sjöns ekosystem. Remissförfarandet resulterade i samstämmigt mycket positiva utlåtanden. Jordbruksutskottet tillstyrkte enhälligt att sjön skulle restaureras enligt SNV Plan/1973 och den 1 juni 1977 uppdrog Riksdagen, likaså enhälligt, åt SNV att förverkliga planen. Rätt hade därmed erhållits att restaurera Hornborgasjön genom vattenståndshöjning i två etapper.
Plan/1973 omfattade i första hand förberedande arbeten för restaurering av bottnen inom bladvassbevuxna områden, buskröjning, igenfyllning av kanaler genom utplaning av upplagda bankar, strandlokaliserade vallar för högvattenskydd av värdefull odlingsmark samt vall med reglerbart dämme vid avflödet (Fig 1A). Metoderna för sjöbottnens restaurering var utarbetade och noga beskrivna i utredningen (Björk 1972).

Fig 1A Plan/73.

Plan/1973 anvisade därefter höjning inom hela sjöområdet av medelvattennivån i två steg till 120,5 m över NN, först med 1 meter och efter 5-10 år med ytterligare 0,5 m; d.v.s. höjning upp till tydligt markerad tidigare strandlinje. Medelvattennivån kom i den senare formella behandlingen av ärendet att utan limnologisk motivering justeras till 120,35 m.
Gruppen av sakkunniga i Hornborgasjöutredningen avtackades och upplöstes 1972-11-22. Därefter tillsattes 1975 en grupp om 3 tjänstemän utan erfarenhet av den ekologiskt degenererade Hornborgasjön, dock med uppdraget att fullfölja arbetet enligt i Plan/1973 fastställd metodik och målsättning samt förbereda ärendet inför behandling i vattendomstol. Av elementära förnuftsskäl kunde i en "kompletteringsutredning" lantbruksnämndens förslag om tvärvall (Fig 1C) delande sjön i en Restsjö och ett Dagsnäskärr liksom yrkandet från länsstyrelsens naturvårdsenhet om en Ytterbergsvall avfärdas, i första fallet efter exkursion med jordbruksminister och SNV-generaldirektör. Efter granskningen av kompletteringsutredningen begärdes inte längre någon limnologisk kontroll av tillkommande invallningsplaner.

Fig 1C Lantbruksnämndes krav

Riksdagen beslutade 1977-06-01 om restaurering av Hornborgasjön i överensstämmelse med Plan/1973 alternativ 2; med höjning i två steg och med invallningsförslag enligt Plan/1976 (Fig 1B). Enligt regeringens beslut 1977-06-30 "bör det fortsatta utredningsarbetet begränsas till att omfatta endast detta restaureringsalternativ".

Fig 1B Plan/76

Regeringen uppdrar vidare åt SNV att genomföra de markskadeberäkningar, som erfordras för att en ansökan om Hornborgasjöns restaurering skall kunna ges in till vattendomstol.

Vildvuxen planering av vallar och vattenstånd

Från lantbrukshåll utsattes emellertid tjänstegruppen även fortsättningsvis för mycket starkt tryck med krav på invallning av torv- och gyttjeområden i sjöns vikar. Den renodlade Plan/1973 blev nu in absurdum belamrad med sammanlagt 25 km vallar och 12 pumpstationer för "framtidssäker" odling (Fig 1D)

Fig 1D Plan/80-81 med 12 pumpstationer för "framtidssäker" odling.

Regeringen bemyndigar 1980-07-09 SNV att inge ansökan till vattendomstolen och att där föra talan i målet och SNV anhåller 1981-01-19 hos vattendomstolen om tillstånd att för naturvårdsändamål restaurera och reglera Hornborgasjön. Vattenståndshöjningen förutsattes ske i två etapper. Ansökan gällde emellertid inte längre Plan/73 utan höjning av vattnet i en andra Vallsjö, Vallsjön II. Men med de invallningar Naturvårdsverket "begärt tillstånd att utföra", anses Hornborgasjöns restaurering för naturvårdsändamål vara tillåtlig enligt Vattendomstolens yttrande 1982-02-11. Man skall då komma ihåg att Vattendomstolen inte var i besittning av ekologisk kompetens för egen bedömning, lika lite som Vattendomstolens efterföljare, Miljödomstolen.
Mot detta skall ställas kunskapen om 1) dränerade organogena jordars kortvariga hållbarhet, 2) Hornborgaområdets stratigrafi samt 3) sjön med dess kärrmarkvikar som ekologisk enhet i det naturgivet formade bäckenet. Dessa realiteter utgjorde självklara baselement för Plan/1973.
Av SNV:s påminnelser i anslutning till vattendomstolens hantering av ärendet framgår också mycket tydligt att uppfattningen inom tjänstegruppen var splittrad. Ty i SNV-yttrande 1981 (T. Larsson) anförs explicit att "Genom att föreslå uppförande av både helt nya vallar och förlängda vallar i förhållande till 1973 års förslag har sålunda betydande eftergifter gjorts för jordbruket på bekostnad av naturvårdens intressen. ... Skulle ytterligare invallningar komma tillstånd måste i hög grad ifrågasättas om restaureringen får den naturvårdsmässiga inriktning som föreskrivits i direktiven från regeringen". Helt uppenbart fick dessa ekologiska synpunkter inte genomslag i tjänstegruppen.

Efter det att Vattendomstolen funnit restaureringsprojektet tillåtligt med de invallningar SNV "begärt tillstånd att utföra", och efter det att regeringen 1982-09-16 lämnat tillstånd till restaurering, - då avser tjänstegruppen vid SNV begära tillstånd att reducera, som det visar sig slutgiltigt, vattenståndshöjningen till 80 cm. Ty osäkerhet hade kommit att råda beträffande läckage från en höjd sjö till invallade områden. Tjänstegruppens ledare: "Det är säkerhetsriskerna som fått SNV att justera sin ansökan". Lagerföljder och läckagerisker hade helt enkelt inte analyserats beträffande de mångtaliga vallarna. I skrivelse 1983-11-18 till länsstyrelsen Skaraborg förklarar han att "De geologiska förutsättningarna för invallningen av markerna vid Hornborgamaden har efter hand visat sig vara mindre goda. Möjligheterna till en tillfredsställande torrläggning av dessa marker ökar väsentligt om den blivande vattenståndshöjningen begränsas. En lägre vattenståndshöjning medför en ökad säkerhet även för övriga i företaget ingående invallningar. ... Från naturvårdssynpunkt bedöms värdet av en restaurering bli godtagbart även med denna vattenståndshöjning. ... Skadeförebyggande invallningar kommer även med den lägre höjningen att erbjudas i samma omfattning som i det ursprungliga företaget".
Vilket betyder: visserligen är torvmarksinvallning högprioriterad i projektet, men även från naturvårdssynpunkt 'bedöms' resultatet bli godtagbart, trots avsteg från Plan/1973. Reduktionen av vattenståndshöjningen motiveras således med rent tekniska skäl och med förutsättningen att de av SNV begärda vallarna skulle byggas. Från limnologisk synpunkt framfördes fackmässig kritik mot förslaget att närmast halvera vattenståndshöjningen (Björk 1983, 1985).
Från länsstyrelsens naturvårdsenhet underrättas sakägarna om att "restaureringsplanerna drabbats av störningar. Detta innebär att ytterligare kunskap måste inhämtas innan vattenmålet kan rulla vidare" (Hertzman 1983). Utöver tekniska skäl för lägre höjning införlivas fr.o.m. 1983 allt starkare argumenten att en sjö med ringa vattendjup från ornitologisk synpunkt skulle bli betydligt mer attraktiv, arealen med grunt vatten bli större och de ekologiska betingelserna i alla avseenden mer fördelaktiga. Argumenten, som sades bygga på från USA inhämtad "ny kunskap", framfördes på hög aggressivitetsnivå. Kunskapslyftet redovisas i en reseberättelse (Hertzman & Pehrsson 1984) med slutklämmen "en amerikansk våtmarksspecialist kallar vatten djupare än 45 cm för värdelösa vatten!"

I skrivelse till Regeringen 1985-12-20 anhåller SNV om medgivande att med återkallande av den redan behandlade ansökan (VA10/81) till Vattendomstolen inlämna ny ansökan (VA 75/88), nu med i huvudsak invallningsfritt alternativ. Medan Verket i första fallet hävdade att "invallningarna är av central betydelse", framhålles i det senare att "ändamålet med restaureringen förfelas" om de i första ansökan som nödvändiga beskrivna invallningarna skulle komma till stånd. Man framhåller att den lägre vattenståndshöjningen (0,8 m) "leder sannolikt till en från fågelsynpunkt fördelaktigare fördelning mellan olika vegetationstyper än det tidigare förutsatta vattenståndet. Sjöns åldrande sker inte med större hastighet än att man för lång tid åstadkommer en fungerande fågelsjö" och "Med dagens kunskap [d.v.s. tjänstegruppens 'nya kunskap'] om hur våtmarksekosystem fungerar blir slutsatsen att de positiva effekterna blir bestående för flera generationer framåt".
Så gav Regeringen 1986-05-15 SNV i uppdrag att hos Vattendomstolen (mål VA 75/88) ansöka om restaurering av Hornborgasjön i enlighet med Verkets/tjänstegruppens senaste förslag, Plan/85-86 (Fig 1). Och 1995 hade vattenståndet höjts efter det att bottnen behandlats enligt tjänstegruppens metodik, som starkt avvek från Plan/1973.

Översikt över omfattningen av invallningar enligt planer och krav
Fig 1 Plan/83 -84 omfattar invallningar enligt Plan/80 - 81 och vattenståndshöjning med först ca 80 cm och om - vallarna visar sig vara täta - med ytterligare 55 cm.
Plan/85 -86 har höjningen reducerats till endast ca 80 cm och invallningar av jordbruksmark till Härlingstorp - Tranumområdet. Från Björk 99

Beträffande historieskrivningen om planeringen för sjöns restaurering görs av ett par författare åtskilliga försök till förfalskning. Så beskrivs i "Skötselplan för Hornborgasjöns naturreservat" (1997) att sakkunnigutredningen 1967-1972 "ledde 1973 till ett restaureringsförslag" som "byggde på ... vattenståndshöjning med 1,5 m, uppförande av ca 25 km skyddsvallar för jordbruksmarken och ett flertal pumpstationer för att minska dämningsskadorna. ... Naturvårdsverket ... fann emellertid att restaureringsplanen skulle kunna förbättras och även förbilligas. Invändningarna mot planen gällde såväl ekologiska som tekniska aspekter. Naturvårdsverket presenterade i början av 1980-talet en modifierad restaureringsplan som byggde på dessa utgångspunkter."
År 2012 är det för alla uppenbart att Hornborgasjön genom avstegen från Plan/1973 utsatts för dilettantmässig behandling.

Följderna av att Plan/85-86 tillämpades

Redan vid millennieskiftet kunde den säkra ekologiska prognosen ställas: "Hornborgaärendet är inte avslutat" (Björk 1999). Ekosystemet var då inne i den fas med typiskt uppblossande "livaktighet", som kortvarigt brukar känneteckna varje vattenståndshöjning i en avtappad våtmark. Upprepade varningar mot ekologisk felbehandling då tjänstegruppen alltmer avlägsnade sig från Plan/73 hade förklingat ohörda.
Nu (2012) har bladvassen närmast försvunnit, liksom ett antal tidigare häckande vattenfågelarter; ett litet antal bruna kärrhökar håller sig krampaktigt kvar med bobyggen av pinnar i döda sälgbuskar (Pettersson 2002) och strandmader täcks av högväxande gräs (Phalaris arundinacea), efter hand även av sälgbuskar (Fig 2). Medan sjön transformerats till rastlokal har dess biotopdiversitet reducerats.


Fig 2 Hornborgamaden mot Almeö. Igenväxning med rörflen (Phalaris arundinacea) Björk 2012-08-29

Synkront med den ekologiskt negativa utvecklingen inom det övervattnade området framställs skadeanspråk på SNV beträffande försämrade brukningsmöjligheter av organogena markområden ovan dämningsgränsen enligt Plan/85-86. Enligt dom (M 2981-09) har Mark- och Miljödomstolen, Vänersborgs tingsrätt, redan fastställt att SNV skall utge ersättning (inklusive rättegångskostnader) till tre markägare.

Plan/1973 versus Plan/85-86

De skador genom avvikelser från Plan/1973 som tillämpningen av Plan/85-86 förorsakat, gäller

  1. reduktionen av vattenståndshöjningen och
  2. bottenbehandlingen.

      1. Enligt Plan/1973 (den limnologiska originalplanen) krävs som bekant att vattenståndshöjningen sker i två etapper, först till 120,0 och 5-10 år därefter till 120,5 m. I SNV:s ansökan 1981 till Vattendomstolen anges medelvattenståndet under året till 120,40 m. Därigenom skulle övervägande delen av strandlinjen på ett effektivt och naturligt sätt återställas i anslutning till övergångszonen mellan minerogen och organogen botten. Utefter huvuddelen av Hornborgasjöns strandlinje är strandzonen tydligt markerad genom strandhak, strandplan, isskjutna vallar och strandbarrikader samt erosion i torvlager (Fig 3, 4).

Fig 3 Ispressad strandbarrikad vid Hånger Sven Björk 2012-07-26
Fig 4 Exempel på strandhak och strandplan. Ytterbergs udde. Vattenstånd 120,5 Sven Björk 1999-04-24

Genom höjning till nämnda zon säkras utvecklingen från fröplantor av fast bottenrotad övervattensvegetation, som utåt övergår i flytblads- och undervattensbestånd.
Generalfelet med vattenståndshöjningen enligt Plan/85-86 är att medelvattennivån förlagts på sådan nivå att jordarten övervägande är organogen såväl under som över denna nivå. Över vattenlinjen kommer det organiska materialet under låg- och medelvattenperioder som bekant att oundvikligen mineraliseras, i all synnerhet om jordbearbetning förekommer. Självklart resulterar detta i sänkning av marknivån, som alltmer närmar sig den säsongmässigt fluktuerande grundvattennivån.

Den samstämmiga uppslutningen kring planen på Hornborgasjöns restaurering baserades i hög grad på erfarenheterna av nivåsänkningen av de organogena markerna kring sjön (Fig 5). Vad man nu genom tillämpningen av Plan/85-86 åstadkommit, är endast att samma grundproblem flyttats till en något högre zon närmare den naturliga stranden. I övrigt hänvisas beträffande följdverkningarna av organogena jordarters mineralisering till de uttömmande beskrivningarna i Runefelt (2008).


Fig 5 Fastkörd traktor på Hornborgamaden Sven Björk 1977-07

Berörda områden med organogena jordar under och närmast över nivån för Plan/1973 skulle självfallet på saklig grund i sin helhet ha inlösts före verkställandet av denna plan. I anslutning till nuvarande förhållanden efter tillämpningen av Plan/85-86 kommer otvivelaktigt ytterligare krav på skadestånd att inlämnas till Mark- och miljödomstolen.
Förespeglingen att de organogena områdena ovan vattenlinjen enligt Plan/1985-86 skulle förbli fullt brukbara är med anledning av markens nivåsänkning orealistisk. I överläggningarna med naturvårdsverkets tjänstegrupp borde detta varit klart för markägarna och deras organisationer, i synnerhet som just nivåsänkningsproblemen utgjort argument för Hornborgasjöns restaurering. Självklart är vidare att organogena jordar mineraliseras även inom invallade områden. Invallning av Hornborgasjöns vikar med gyttja och torv resulterar inte i "framtidssäker" odling (Fig 6, 7).

Fig 6 Dikesgrävning på den invallade Stenumsmaden Sven Björk 2012-08-29

Fig 7 Stenumsmaden. Dike grävt genom mörk organisk jordart ner till ljus kalkgyttja Sven Björk 2012-08-29

Det är oundvikligt att i detta sammanhang referera till professor Hugo Osvald (1937), mångårig föreståndare för Mosskulturföreningen: "Vid första påseende kan det måhända för den oinvigde förefalla mindre nödvändigt att vid bedömning av en torvmarks odlingsvärde taga hänsyn till en sådan sak som den alltjämt fortskridande förmultningen. Den är emellertid en särdeles viktig faktor, och om man försummar att taga hänsyn till densamma, kunna följderna bli mycket tråkiga".

      2). Enligt Plan/73 krävdes restaurering av bottnarna inom bladvassövervuxna områden med tillämpning av den metodik som noga beskrivs i den limnologiska utredningen och som demonstrerats i storfältförsök. Det gällde således att efter slåtter och bränning av stråmaterialet - med kortast möjliga stubbmatta som resultat - eliminera vassens stubbmatta och koncentrerade rhizomskikt. Detta moment genomfördes med i detalj utprovad rotorkultivator, som med en rotationshastighet av 55-65 varv/minut skar materialet i långa, rena bitar med utmärkt flytförmåga för transport med högvatten till vindexponerade strandavsnitt. Resultat: jämn, restaurerad botten av konsoliderad gyttja (Fig 8, 9, 10, 11).


Fig 8 Stubbmatta av bladvass efter slåtter från is och vid vårhögvatten Sven Björk 1973

Fig 9 Stubbmatta av bladvass efter sensommarbränning Sven Björk 1973

Fig 10 Utsnitt av 40 cm tjock stubbmatta. Hornborgasjön norr Fågeludden Sven Björk 1971-06-60

Fig 11 Återställd gyttjebotten Sven Björk 1973

Starrövervuxna områden med risk för plaurbildning skall, med visst undantag, lämnas intakta eftersom maskinellt söndertrasad starr-rotfilt i brist på varaktig flytförmåga bottenfälls.
Plan för år 1981 återstående limnologiskt/ornitologiskt betingade åtgärder i Hornborgasjön inför dess slutgiltiga restaurering översändes till SNV 1981-01-17 (Björk 1981). Planeringen baserades på den 1980 gällande tidsplanen för sjöns slutgiltiga restaurering. Enligt denna skulle de förberedande arbetsinsatserna genomföras under perioden 1982-1985. Arbetsplanen avviker inte med avseende på vare sig omfattning och läge av redan behandlade områden eller slutgiltig målsättning från det i SNV:s utredning 1973 (delarna 2 och 3) framlagda förslaget. Under utredningsperioden hade ca 150 ha bladvassbevuxet område helt färdigbehandlats (karta i Fig 12). Största delen av sjöområdet hade emellertid genom maskinella och manuella (bränning) insatser rensats från de synnerligen stora grovdetritusmassor, som fram till försöksverksamhetens början ansamlats i sjön.

Fig 12 Hornborgasjön 198. Kartan visar färdigbehandlad botten och återstående områden för slåtter och bottenrestaurering.
Efter Björk 1981

Under utredningen om Hornborgasjöns framtid konstruerades t.o.m. 1972 tekniska hjälpmedel för restaureringsarbetet. De framtagna maskinerna med tillsatsaggregat för slåtter och bottenrestaurering utgjordes av prototyper med vars hjälp principlösningarna i åtgärdsprogrammet kunde demonstreras. Efter utredningsperioden fortsattes utvecklingsarbetet med de tekniska hjälpmedlen för våtmarksvård i anslutning till projekt utomlands och inom Sverige. Inom landet gällde verksamheten i första hand forskningsprojekt rörande våtmarkernas produktionspotential (Energivassprojektet; Björk & Granéli 1978 m.fl.).

Det totala erfarenhetsmaterialet beträffande framkomlighets- och arbetsproblem beträffande maskiner av amfibie- och pontontyp låg således till grund för den helt nya generationen av tekniska hjälpmedel i bruk omkring 1980. Dessa är i jämförelse med prototyperna vidareutvecklade på ett sådant sätt, att framkomlighetsproblemen närmast eliminerats samtidigt som effektiviteten hos tillsatsaggregaten ökats och komforten för förarna förbättrats. Månghjuliga amfibiemaskiner utvecklades i anslutning till Energivassprojektet (Runnérus 1981, ELMIA 1981), ponton- och amfibiemaskiner inom bl.a. våtmarksprojekt på Jamaica och i Iran (Pahlavi Mordab väst Ramsar).
I internationellt perspektiv utgjorde förarbetet för Hornborgasjöns restaurering ett unikt demonstrationsprojekt. De inom ramen för detta framtagna och därefter vidareutvecklade maskinerna och metoderna var likaså unika. "Avsaknaden av erfarenheter från storprojekt om våtmarkers egenart liksom avsaknaden av limnologiskt-tekniskt samarbete är orsaker till misslyckanden, som drabbat andra försök att konstruera tekniska hjälpmedel för korrekt våtmarksvård. Bristen på insikter har därvidlag förorsakat inte bara ekonomiska problem och ekologiskt mindervärdiga insatser utan också förvirrade föreställningar om hela verksamheten beträffande våtmarksvård. ... Åtgärderna inom ramen för den slutgiltiga restaureringen av Hornborgasjön skall genomföras rationellt inom en angiven tidsperiod och enligt noga förberett program. Det får således inte vara fråga om att påbörja experimentverksamhet med i sjön oprövad materiel" (utdrag ur Björk 1981, "Plan för återstående limnologiskt/ornitologiskt betingade åtgärder i Hornborgasjön inför dess slutgiltiga restaurering").

I stället för att tillämpa utprovad, ekologiskt korrekt metodik för bottenrestaurering, påbörjade tjänstegruppen experimentverksamhet med traktorer och bandvagnar, rotorkultivatorer, rotorharv, spikfräs och tallriksredskap. Detta trots att redan utvecklade fyr- och månghjuliga amfibiemaskiner fanns att tillgå och den erforderliga modellen av rotorkultivator utvecklats och ingående testats.
Redan av en PM 1983-11-01 (T. Hertzman, Länsstyrelsen Skaraborg: "Samlad redovisning av erfarenheter från maskin- och metodförsök i Hornborgasjön 1982 och 1983"), framgår bl.a. att bottenbearbetning av växande bladvassbestånd i ett enda arbetsmoment eftersträvades. Beträffande rotorharv anförs att vid behandling av bladvass uppgick behandlingsdjupet till endast 20-25 cm. En rotation om 340 varv/min "gjorde dock att materialet blev finfördelat och resultatet mycket gott. På ren starrmad var däremot bearbetningen 'helt otillfredsställande'". Och då det gäller tallriksredskap "kördes detta redskap i ren gammal starrmad. Området hade dessförinnan slagits med slaghack".
Ett slutresultat av experimentverksamheten blev att en nykonstruerad "rotavator" (Fig 13) roterande med 100-155 varv per minut användes för att bl.a. i ett enda eftersträvat moment fräsa sönder strån och rotsystem av levande bladvass. Ner till 30 cm bottendjup blandades det finfördelade färska växtmaterialet med sönderhackad grovdetritus och gyttja till en lös gröt (Hertzman & Larsson 1997, bildsvit sid 54). Slåtter av kvarblivna vass- och sävbestånd fortsatte även efter vattenståndshöjningen.

Fig 13 Av tjänstegruppen introducerad rotavator använd för destruktion av bladvass och starrvegetation. Sven Björk 1998

Strävan vid maskinexperimenterandet var uppenbarligen i första hand att med alla medel avdöda övervattenvegetation; även i sjöns vikar och utan tanke på den bottenförstöring man samtidigt åstadkom. Inblandningen av nytt organiskt material i den ner till 30 cm omrörda gyttjan resulterade ofelbart i metanjäsning. Genom bottenförstöringen transformerades Hornborgasjön bokstavligen till en våtmark med gasen i botten (Fig 14). Målsättningen enligt Plan/1973 var att frilägga en konsoliderad gyttjabotten genom avlägsnandet av stubbmattan och det koncentrerade rhizomskiktet (Fig 11).

Fig 14 Metanavgång från felaktigt behandlad botten Sven Björk 1998

Metanavgången från Hornborgasjön (Siegfried Fleischer)

Under flera perioder sedan början av 1970-talet och fram till 2012 har analyser gjorts av den gas, som bildas i sjöars, våtmarkers och rinnande vattens sediment i Skandinavien, främst i Sverige (Fleischer opubl.). Hornborgasjön har ingått i denna studie. Gasens sammansättning varierar mycket mellan olika vattenområden och är beroende av bl.a. djupförhållandena och skiktningen i vattenområdet samt produktionsförhållandena och tillförseln av nedbrytbart material genom tillflöden eller föroreningsutsläpp. Som slutprodukter från nedbrytnings- och omsättningsprocesser i vattenområdet ger dessa gaser därför information om de speciella förhållanden som råder där gasproven tagits. Metan är en slutprodukt i anaerob (helt syrefri) miljö.
I Fig 15 redovisas sammansättningen av den gas som emitteras från ett stort antal olika typer av bottnar. Av dessa är koldioxid och metan gaser som bidrar till växthuseffekten medan kväve, som utgör den största komponenten i atmosfären, inte räknas som växthusgas. Syre och argon finns i atmosfären och löst i vattenmassan och kan diffundera in i gasbubblor i sedimentet eller vid bubblornas avgång genom vattenmassan och återfinns därför i små mängder i den analyserade gasen. En betydande del av kvävet kan på liknande sätt även tillföras från vattenmassan men en del av kvävet har även sitt ursprung i denitrifikationen som är en del av den mikrobiella nedbrytningen av organiskt material i sedimentet. Med speciella metoder kan man särskilja dessa båda ursprung för kvävet (Fleischer et al. 1998).


 

Fig 15 Metan/Kväve Siegfried Fleischer 2012

Gasen som avgår från Hornborgasjöns sediment utmärker sig genom en mycket hög koncentration av metan och uppvisar det enskilt högsta värdet i hela denna omfattande mätserie (89,3 % den 3 september 1998). Denna höga andel metan måste ses som anmärkningsvärd då den överstiger det som man uppnår vid framställning av rötgas (60-70%) trots att sådan rötning sker under kontrollerade betingelser för att hålla en strikt anaerob miljö och därmed gynna utbytet av metan i processen. Medelvärdet för metan i den öppna sjön från september 1998 till augusti 2002 var 76,6 % (20 prov). Ett vanligt förhållande rent allmänt är att andelen metan i sedimentgaserna ökar under sommaren, men redan den 22 maj 2000 var koncentrationen 81,2 resp 80,6 % på två stationer i sjön. Hornborgasjöns bottnar, som är belastade med sönderfrästa vegetationsbestånd, ger förutsättningarna för dessa extrema förhållanden trots att sjön inte är temperaturskiktad.
Antar man för den grunda Hornborgasjöns del en metanavgång om 0,2 g per m2 och dag från en areal av 10 km2 erhålles en emission av 730 ton metan per år. Detta försiktiga antagande motsvarar växthuseffekten av ca 18000 ton koldioxid, i sin tur motsvarande de totala koldioxidemissionerna från 3400 svenskar. Med den exceptionellt kraftiga gasutvecklingen i sjön är det sannolikt ett mycket större tal det handlar om. För att sjön skulle bli växthusgasneutral, skulle ett motsvarande upptag av koldioxid ske, vilket är orealistiskt.
En del av det metan som frigörs i jordar eller i sediment bryts åter ner av metanoxiderande bakterier. I Hornborgasjön sker transporten till atmosfären i stor utsträckning genom uppstigande bubblor (ebullition, Fig 14) som direkt transporterar gasen från sedimentet till atmosfären. Metan har låg löslighet i vatten men en del av transporten till atmosfären sker genom att löst metan avgår från vattenytan till atmosfären. Denna fraktion påverkas genom nedbrytning i den syrgashaltiga vattenmassan. En vattenståndshöjning i enlighet med Plan/1973 skulle medföra möjligheten till en viss ökning av metanoxidationen i den då större vattenmassan.


Fig 14 ebullition. Metanavgång från felaktigt behandlad botten Sven Björk 1998

De reduktiva förhållanden som utgör förutsättningen för metanjäsningen i sedimentet leder i sin tur till en annan negativ konsekvens - fosfor frigörs och transporteras ut ur sjön till nedströms belägna vattenområden.

Omfattningen av felaktig bottenbehandling. Plaur - bildning

Tillskapandet av ett grötaktigt, metanjäsande bottenskikt i stället för en konsoliderad gyttjabotten inom f.d. bladvassövervuxna områden innebar en helt ny, tidigare otänkbar ingrediens i programmet för "att ur naturvårdssynpunkt säkerställa Hornborgasjöns framtid".
En sådan botten kan snabbt överväxas av kransalger, men som substrat för frögroning och tillväxt av övervattensarter är denna bottengröt mycket otjänlig. Etablering av sävruggar försvåras och initialer av bladvassbestånd är uteslutet. En frilagd, konsoliderad gyttjabotten återkoloniseras däremot på normalt sätt från fröplantor av Schoenoplectus (säv). Direkt ogynnsam är fräsmassan för bottenlevande djur. Dessutom finns risken att det lösa materialet under exceptionella stormförhållanden transporteras med vattenströmmar och ackumuleras enligt samma mönster som Söderberg (1932) beskriver för vad han kallar "bankning". Det ingick inte heller i riksdagens uppdrag att Hornborgasjön skulle utformas till producent av växthusgaser.
Enligt den med utgångspunkt från limnologiska, ornitologiska och tekniska synpunkter utarbetade planen för återstående, före vattenståndshöjning erforderliga åtgärder (Björk 1981), erfordrades insatser för bottenrestaurering inom sammanlagt 520 hektar bladvassbestånd. Detta skall jämföras med uppgiften i Hertzman & Larsson (1997) att fräsning i tjänstegruppens regi genomförts av en areal om 1200 hektar.
Medan områden där kalkgyttjan går i dagen är problemfria i nämnda sammanhang och inbjuder till snabb kolonisation av kransalger, bereder starrområden problem. Enligt Plan/1973 skulle områden med risk för plaurbildning lämnas orörda med undantag för

  1. busk/trädröjning,
  2. försöksvis upptagning av öppningar med amfibiegrävmaskin i starr-rotfilt inom Vässtorpsviken (Björk 1972, Fig 42-43) samt
  3. rotorkulivering efter slåtter av 5 hektar i ett stråk Almeö - Hånger där risk för uppflytning förelåg.

Vid plaurbildning koloniseras den flytande rotfilten regelmässigt med ny vegetation. Efter vattenståndshöjningen 1954 med 80 cm i Vallsjön utbildades typiska plaurområden, som koloniserades av bl.a. säv och bladvass (Björk 1972, Fig 56 från Getnäsviken). I fallet bladvass försörjs även det uppflutna bottensubstratet med syre via strånas och rhizomens aerenkym.


(Vattenståndshöjningen 1954 i Vallsjön resulterade i uppflytning av rotfilten Plaur Björk 1968-08)

I plan/1973 berörs även den successiva nedbrytning av plaurområden, som kan förutses i en så vind- och isrörelseexponerad sjö som Hornborgasjön. Mest skyddad i detta hänseende är självfallet den södra sjödelen. Uppkomsten av plaurområden i vikar och sjöns södra del ansågs av ornitologer inte vara någon belastande ingrediens i en restaurerad sjö. Tvärtom, plaurområden skulle innebära ökad biotopdiversitet och därmed bl.a. förbättrade häckningsmöjligheter. Det bör emellertid erinras om att det i Plan/1973 genomgående talas om risken för plaurbildning (Björk 1972, Fig 58) med de tre bedömningsgraderna "stark risk, viss risk och ingen risk för uppflytning". I den med 80-85 cm på 1990-talet höjda Hornborgasjön följer uppflytningen av starr-rotfilt samma mönster som i Getnäsviken efter 1954 års höjning av Vallsjön (Björk 1972, Fig 56). Is- och vattenrörelsernas destruerande effekt på plaurbildningar efter vattenståndshöjning i hela sjön underskattades i Plan/1973. I augusti 2012 har rotmattor av såväl starr- som bladvassbestånd fortfarande botten- förankring inom betydande områden. Upplyftning förekommer frekvent, men dessa bildningar av varierande storlek kommer erfarenhetsmässigt att destrueras av is- och vattenrörelser.

Enligt Plan/1973 skulle vare sig slåtter eller bottenbearbetning genomföras i Hornborgasjöns vikar (Fig 12), utan dessa skulle lämnas för fri utveckling av övervattensvegetation.

Fig 12 Hornborgasjön 1981 Karta visande färdigbehandlad botten och återstående områden för slåtter och bottenrestaurering Efter Björk 1981

Direktivet följdes emellertid inte vid tillämpningen av Plan/1985-86 (Hertzman & Larsson 1986, Fig 4). Norr om Ytterbergs udde bearbetades därför starrfält (Fig 17) och söder om udden vittnar stubbmattor av bladvass om att arten avdödats inom stora arealer. Medan bottnar med växande bladvass ventileras genom strånas och rhizomens aerenkym, är metanavgången belastande från bottnar med kvarstående stubbmatta och rhizomskikt (Fig 15).

Fig 15 Metan/ kväve diagram

Då Plan/1985-86 efter experimentperioden med maskiner genomfördes, blev även starrområden föremål för bearbetning (Fig 16).


Fig 16 Starrområde syd Almeö behandlat med tjänstegruppens rotavator

En söndertrasad rotfilt ger inte upphov till stabil plaurbildning. Efter vattenståndshöjning lyfts även mindre rotfiltpartier upp till vattenytan (Fig 17).

Fig 17 Västorpaviken norr om Ytterbergs udde. Starr rotfilt som flutit upp efter bearbetning med tjänstegruppens "rotavator".
Sven Björk 2000-08-28

Men eftersom gasblåsor i synnerhet vid vågpåverkan lätt avgår till atmosfären och lyftkraften dessutom försvagas vintertid och genom isrörelser, sjunker materialet tämligen snabbt till botten. Därmed belastas bottnen även inom tidigare starrövervuxna områden med nedbrytningsbart och syretärande instabilt material.


Exempel på bottenbehandling i andra sjöar (Folke Plejmark)

De av tjänstegruppen vid Hornborgasjön framtagna maskinerna för bottenbearbetning användes entreprenadmässigt även i andra svenska sjöar, bl.a. sjön Draven väster om Värnamo, Jönköpings län. Samtliga insatser med liknande, icke önskade resultat. I samband med olika restaureringsinsatser, bl.a. vattenståndshöjning, i sjön Draven genomfördes 1993-94 rotorbehandling (fräsning) av ca 150 ha vegetationstäcka ytor, där huvuddelen utgjordes av starrområden, vilka till stor del var utbildade som plaur. I vegetationsbearbetningen ingick också en del bladvass- och sävbestånd. Det avsedda resultatet, att skapa fria vattenytor, uteblev praktiskt taget helt. Rotorbearbetningen skapade en slurry av rotfiltsklumpar, vegetativa skott och sediment som i stort sett fyllde vattenvolymen från botten till yta. Genom kraftig gasbildning lyftes rotfiltsklumparna upp till ytan och efter något till några år har dessa klumpar växt samman och bildar en ny plaur med dominerande tät starrvegetation.
På hösten 2007 genomfördes i Draven en ny vegetationsbearbetning då ca 40 ha av den nyuppkomna starrdominerade plaurbildningen frästes med en amfibiegående maskin med ett mycket likartat arbetssätt som Hornoborgasjömaskinen. Det önskade resultatet att skapa fria vattenytor uteblev även denna gång. I stället blev utbytet av denna insats i det närmaste identiskt med insatsen 1993 - en slurry dominerad av stora rotfiltsklumpar, vilka efter kraftig gasutveckling lyfts upp till ytläge och snabbt växer samman till ny plaur. Redan efter mindre än ett år var plaurbildningen så etablerad, att den ställvis höll för belastningen av en person. Efter något till några år var det ytterst svårt att med avseende på vegetationens sammansättning och plaurens bärighet skilja ut ett bearbetat avsnitt från ett angränsande icke bearbetat område. Fig 18 a, b och c visar ett rotorbearbetat område - i jämförelse med angränsande obearbetade område - 3 veckor, 8 månader respektive 5 år efter bearbetningen 2007.

Sjön Draven väster om Värnamo Jönköpings län. Bildserien visar ett 2007 med "rotavator"   bearbetat starrområde


3 veckor efter behandling

8 månader efter behandling

5 år år efter behandling

Då det gäller förutsättningarna för plaurbildning utgör de båda avsänkta sjöarna Draven och Hornborgasjön varandras motsatser. Den starrövervuxna Draven är skyddad för vind, vatten- och isrörelser på helt annat sätt än den mycket exponerade Hornborgasjön. Vattenståndshöjningen var dessutom obetydlig i Draven.

Den ohållbara situationen vid Hornborgasjön

Eftersom den blivande "stranden" av den enligt Plan/1985-86 behandlade Hornborgasjön - dvs vattensamlingen i svackan av organogena avlagringar - under bottenbearbetningsperioden enligt Plan/1985-86 var tämligen diffus, förekom fräsningsingrepp med bl.a. traktor även inom denna zon. Frånvaron efter behandlingen av fast bottensubstrat försvårade även där etableringen av bottenrotfast perenn övervattensvegetation.
De tillskapade metanproducerande lösa bottenskikten kommer självfallet efter partiell mineralisering av organiskt material att så småningom konsolideras. Processen kräver emellertid lång tid och innebär att bottnen efter hand får allt gynnsammare egenskaper för kolonisation av övervattensvegetation - med igenväxning som följd i den grunda vattensamlingen.

Plan/1973 innefattade som nämnts två baselement för realiserandet av utredningsdirektivet att varaktigt återställa Hornborgasjön:

  1. höjning av vattennivån till 120,5 m (120,4 m i den av Regeringen fastställda planen) efter det att
  2. bottenrestaurering och övriga förberedande arbeten slutförts inom det naturliga sjöområdet. Kontinuerliga skötselåtgärder skall därefter inte erfordras. Justerande ingrepp för optimering av speciella ekologiska samband kunde däremot bli aktuella.

Plan/1985-86 bröt mot båda dessa grundläggande insatser. De ohållbara resultaten av planen har återigen fört in Hornborgafrågan i en återvändsgränd:

  1. Den rumphuggna vattenståndshöjningen genererar i efterhand ofelbart domstolsprocesser eftersom nivåsänkningen inom organogena områden ovan den tilltänkta vattenlinjen inte prognostiserats och från början ekonomiskt kompenserats till markägarna.
  2. De åstadkomna, metanframkallande bottenskadorna kan i långt tidsperspektiv läkas med goda igenväxningsbetingelser som följd. Den nu på bladvass, säv och annan övervattensvegetation utarmade sjön har på mest illustrativa sätt även förlorat ornitologiska värden. Till obalansen i ekosystemet hör även massanhopningen av grågäss och deras vattenvegetationsförintande betning.

Det enligt regeringsdirektivet uppställda kravet på att Hornborgasjöns framtid ur naturvårdssynpunkt skulle säkerställas har således inte uppfyllts.

Kort rekapitulation av den formella behandlingen

I regeringsbeslutet 1990-09-06 betecknas det med vallar belamrade målet VA 10/81 "Hornborgasjöns restaurering I" och målet med reducerad vattenståndshöjning VA 75/88 "Hornborgasjöns restaurering II". I båda fallen anser vattendomstolen att de ansökta vattenföretagen är tillåtna enligt vattenlagens bestämmelser. Den 16 september 1982 fann även regeringen "Hornborga I" tillåtligt och den 6 september 1990 förklarar den att "Hornborga II" får komma till stånd.
Men i intet av dessa båda fall finns minsta ekologiska likhet med Plan/1973 alternativ 2 (= höjning i två steg med 1,5/1,4 m inkluderande strandlokaliserade invallningar enligt Plan/76, Fig 1B), i överensstämmelse med vilken regeringen 1977-06-01 beslutade om Hornborgasjöns fullständiga restaurering. Dessutom; enligt regeringens beslut 1977-06-30 "bör det fortsatta utredningsarbetet begränsas till att omfatta endast detta restaureringsalternativ".

Fig 1B 1976

Med detta beslut erhöll SNV uppdraget att genomföra de ytterligare utredningar, bl.a. detaljerade markvärdeberäkningar, som erfordrades för att en ansökan om Hornborgasjöns restaurering skulle kunna ges in till vattendomstol. Som historien visar, finner vattendomstolen de ekologiska avarterna av den fastställda planen vara "tillåtna enligt vattenlagens bestämmelser".

JO-anmälan

För att om möjligt söka återföra planeringen till målsättningen om fullständig restaurering av hela sjöområdet, med underhållsfritt resultat, hemställde 1987-03-19 Sven Björk, Kai Curry Lindahl och Per Olof Swanberg "att JO-ämbetet måtte pröva, hur ansvaret i Hornborgasjö-ärendet förvaltats och förvaltas av naturvårdsverkets och lantbruksstyrelsens tjänstemän i relation till uppdragen från regeringen 1965 och från riksdagen 1977".
JO svarar: "I ett brev som kom hit den 30 mars 1987 begär Ni att JO prövar hur naturvårdsverkets och lantbruksstyrelsens tjänstemän skött sina uppgifter när det gäller Hornborgasjön. Ni anser att tjänstemännen inte fullgjort uppgifter som skulle åligga dem enligt uppdrag från regeringen 1965 och från riksdagen 1977". Justitieombudsmannen erinrar "om att JO:s granskning är av rättslig natur. Det finns mot den bakgrunden inte anledning för mig att utreda eller uttala någon egen mening i frågan om hur arbetet med ärendet ifråga från naturvårdssynpunkt lämpligen bör bedrivas".
Vid en rättslig granskning visade sig således naturen vara rättslös. Vi lärde oss att gentemot egenmäktig felbehandling av ett sjöekosystem kunde inom rättsväsendet ingen "Lex Natura" åberopas. Kunskap om, respekt för och tillämpning av naturlagar ansågs icke höra till ärendet.

Hornborgasjöns framtid

De ekologiska följdverkningarna av att planen för Hornborgasjöns fullständiga restaurering inte följdes är nu med full tydlighet demonstrerade på allmänt lärorikt sätt. Eftersom situationen är ohållbar, krävs återigen beslut om sjöns framtid. Mot bakgrund av obehövligt dyrköpta erfarenheter från gjorda avvikelser från grundplanen, måste nu äntligen slutgiltigt bestämmas om höjning av vattennivån enligt Riksdagens uppdrag 1977 att förverkliga Plan/1973. Erforderligt är därvid självfallet att samtliga ägare av mark, som nu och enligt ekologiska prognoser kommer att påverkas av höjningen, erhåller skälig kompensation. Av tjänstegruppen åstadkomna bottenskador kommer att läkas och övervattensvegetation att från strandzonen åter etableras i en enligt Plan/1973 fullständigt restaurerad Hornborgasjö. För is- och vattenrörelser exponerade strandavsnitt kommer automatiskt att hållas öppna och vikarnas inre mader att naturligt införlivas i våtmarksekosystemet. Efter hand återställs den biotopmässiga och biologiska mångfalden i enlighet med den grundläggande målsättningen för projektet. Detta kräver viss tid, men resultaten kommer att bli hållbara. Fig 19,20.

 

Fig 19 Strandparti vid Fågeludden framtagen 1970 för demonstration av litorial vegetationsmosaik efter borttagning av homogena bladvassbestånd S Björk 1970
Fig 20 Samma strandavsnitt 2012
Foto Hans Berggren 2012-07-25

Referenser

Björk, S. 1972. Statens naturvårdsverks utredning beträffande Hornborgasjöns framtid. Den limnologiska delutredningen. Förutsättningar, metoder och kostnader för Hornborgasjöns restaurering. - Statens naturvårdsverk, Stockholm, PM 280. Andra upplagan 1978.
Björk, S. 1981. Plan för återstående limnologiskt/ornitologiskt betingade åtgärder i Hornborgasjön inför dess slutgiltiga restaurering. - Begärt yttrande till SNV 1981-01-17.
Björk, S. 1983. Limnologiska synpunkter på förslag från Statens naturvårdsverk att halvera den för Hornborgasjön enligt 1972 års restaureringsplan anvisade vattenståndshöjningen. - Skrivelse till SNV 1983-01-15.
Björk, S. 1985. Utredningen om Hornborgasjöns restaurering fyller 20. - Skaraborgsnatur, Årsskrift.
Björk, S. 1999. Hornborgasjöns restaurering. - Kapitel 10 i Hans Claeson: Hornborgasjöns krönika - 200 år med sänkningar, trätor och naturvård. Härlunda Bjärka Hembygdsförening.
Björk, S. & Granéli, W. 1978. Energivass. - Rapport I till Nämnden för Energiproduktions- forskning.
Fleischer, S., et al. 1998. Origin of N2 and N2O released from the aquatic environment. Verh. Internat. Verein. Limnol, 26, 1334-1336.
Hertzman, T. 1983. Hornborgasjöns restaurering. Till sakägarna. - Länsstyrelsen Skaraborgs län, Naturvårdsenheten. Dnr 11.111-1978-83.
Hertzman, T. 1983. Samlad redovisning av erfarenheter från maskin- och metodförsök i Hornborgasjön 1982 och 1983. - Naturvårdsenheten, Länsstyrelsen Skaraborg.
Hertzman, T. & Larsson, T. 1986. Hornborgasjön - genmäle och kommentarer. - Skaraborgsnatur 23.
Hertzman, T. & Larsson, T. 1997. Hornborgasjön från vasshav till fågelrike. - Naturvårdsverket.
Hertzman, T. & Pehrsson, O. 1984. Skötsel av våtmarker - en studieresa till USA. - SNV PM 1903.
Larsson, T. 1981. Statens naturvårdsverk. Påminnelser i anslutning till VA 10/81, Hornborgasjöns restaurering, Bilaga D 1981-09-04.
Osvald, H. 1937. Myrar och myrodling. - Kooperativa förbundets bokförlag. Stockholm.
Ripl, W. 1976. Biochemical oxidation of polluted lake sediment with nitrate. - A new lake restoration method. - Ambio 5.
Runefelt, l. (red). 2008. Svensk mosskultur. Odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750-2000. - Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.
Runnérus, A. 1981. Skörd av vass för energiändamål. - Rapport till Nämnden för Energi- produktionsforskning (NE).
Söderberg, R. 1932. Hornborgasjön och dess fornsjöområde. Ett naturminnes utveckling och undergång. - Stockholm. Natur och Kultur.

Sven Björk, Professor emeritus, Limnologi, Lunds universitet. Hemsida: www.Vesan.se
Siegfried Fleischer, Professor, Våtmarkscentrum, Högskolan Halmstad.
Folke Plejmark, Fil.lic, växtekologi, f.d. Miljövårdsdirektör, Länsstyrelsen Blekinge. November 2012.

Sidan uppdaterades mars 2013
Boken "Överkörd Natur" finns på varje välsorterat Bibliotek.
[ Innehåll ]
Uppåt ] Hornborgasjön Svensk text ] Treatment of lakes ] Bildspel restaurering ] [ Hornborgasjön Igen ]
[underordnad sida ] Uppåt ]